1600tal
”Lilla istiden”
Kallare klimat efter mitten av 1200-talet, vartefter allt större mängder nederbörd och sjunkande temperaturer, värst mot slutet av 1500-talet, innebar att livsmedelsproduktionen minskade. Odlingsvillkoren förbättrades först på 1700-talet. Det finns Europa över många exempel på svåra livsmedelskriser med mycket hög dödlighet, de värsta på 1690-talet. Nämnas kan att dödligheten i Stockholm kunde nå upp till mer än fem procent. I Östergötland blev t.ex. den stora Olsmässofloden 1649 med åtföljande sjukdomar och agrarkris en av de svåraste prövningarna. Dödböckerna visar t.ex. att anmärkningsvärt många besökare från Dalarna avled, vilket väl måste tyda på att de varit ute på tiggarstråt. Missväxtåren var återkommande, men åren 1718 och 1723 var egentligen de sista riktigt allvarliga krisåren. För staternas styresmän Europa över, också i Sverige, blev det emellertid allt viktigare att stimulera livsmedelsproduktionen genom nyodling, nya grödor och förbättrad teknik och inte minst för utskrivningar till militärtjänst och för en ordentligare skatteuppbörd.
Vi börjar med att illustrera 1600-talsförhållanden inom Bankekinds härad.
Den som under 1600-talet bäst kände Östergötland var lantmätaren Jean De Rogier som på 1650-talet fick i uppdrag att utarbeta kartverk över hela länet, dock inte över statens egna gårdar, inte heller för kyrkojord. De svenska lantmätarna skapade nu ett världsunikt kartmaterial på omkring 12 000 gårdskartor samlade i www.riksarkivet.se/geometriska. De ger exakta uppgifter om gränser, odlingsformer, bebyggelse på annan verksamhet som inte direkt ligger inom byn -kvarnar, humlegårdar, fiskemöjligheter och uppgifter om möjligheter att utveckla driften.
Byar och gårdar på 1650-talet. Fyra exempel
Linneberga
Lantmäteriförordning utfärdad 1628
De fyra gårdarna är numrerade och markerade, var och en vanligen med mer än fem byggnader. Lantmätaren bedömer Linneberga på följande sätt: ”Byn har god åker och äng, tämligen skön utmark, gott mulbete, god lägenhet att sätta upp torpare på byns ägor utan någon skada. Inga fiskevatten, inga kvarnar, utsäde på hela byn.”
Gårdarna odlades i tvåsäde vilket innebär att halva gården låg i träda, vilket var nödvändigt om man odlade höstsådda grödor som råg. Och det var eftertraktad spannmål. Produktionen av stråfoder, hö, uppgick till 38 lass, eller 6,5 ton. Korntalet, skörden av spannmål låg på 4-5, det var givetvis lägre tal under dåliga skördeår. Antalet djur i de här trakterna var hade genomsnittligt följande tal: häst 1,51, oxe 0.82, ko 3,93, ungnöt 3,45, får 5,13, och svin 2,53.
Lantmätarna skulle också kommentera möjlig utveckling av gårdarna. Det gällde vattenfrågor, om möjligheter att bygga torp, om fiske och kvarn samt om man kunde odla humle. I Linneberga byggdes snart därefter ett par torp vid vägen mot Askeby.
Viskeryd – den upptrampade gården
I byn Viskeryd bara någon km från Linneberga var problemen större. Byn låg vid den gamla vägen in mot Linköping. Från Vårdsbergs kors gick vägen på de höglänta områdena söder om nuvarande väg. Byn hade dåliga utmarker och skogen var uthuggen, och än värre var att hårdvallsängarna var ”mestadels upptrampade av resenärer höst och vår”. Odlingsresultaten var därefter och här fanns varken kvarn eller fiskemöjligheter.
Hjälmsäter (Jelmesätter) – ensamgård
På Hjälmsäter i Örtomta socken gav inte oväntat odlingen lite lägre resultat. Lantmätaren ansåg att utmarken var ”god” så också mulbetet, men ängen bara var ”tämligen god” och timmerskogen till ”nödtorft”. De goda fiskevattnen i Hallebysjön nämndes särskilt.
Sammanfattning
Jordbruket ses som på sina håll helt statiskt tiderna igenom, men vi ser också på 1500- och 1600-talen en tydlig strävan att förbättra odlingarna. Lantmätarnas rapporter berättar att spannmålsproducerande jord och äng sågs som viktigast, men vi bör också nämna att man på 1600-talet sökte utveckla kompletterande näringar. Kvarnar, fiske och humleodlingar är tre exempel. Humleodlingarna fanns nästan bara inom vissa områden i landet och var sällsynta inom östra Östergötland.
Fiskemöjligheterna utreds, i Linneberga fanns inte några fiskevatten, men inom andra byar gav fisket stort utbyte.
Produktionen har, jämfört med den ovan visade från 1500-talet, ännu inte genomgått några stora förändringar. Spannmål var givetvis den viktigaste produkten som också gav de högsta skatterna och blev av allt större betydelse när urbaniseringen ökade. Kvarnarna hade länge varit integrerade inom jordbruksnäringen. Redan under klostertiden tillmättes kvarndriften stor betydelse. Den anses ha växt fram i samband med att trälarnas insatser blev av allt mindre betydelse inom jordbruket. Under 1600-talet infördes skatt på s.k. tullkvarnar, men inte på de små gårdsskvaltorna. Skatten bestod ända till 1825 då det i Östergötland, ”spannmålslänet” fanns inte mindre än 177 tullkvarnar och 109 frälsekvarnar. På främst 1840-talet kom en genomgripande utbyggnad och rationalisering av kvarndriften – av betydelse blev bara ”storkvarnarna” som med uppdämningar här och där åstadkom stora vattenproblem.
Ett mer centraliserat statssystem kräver oftast förbättrade kommunikationer i olika former. Under Vasatiden utvecklades ridvägar till vagnvägar, det var bekvämare att åka än att ”färdas på hästebaken”. Det var Gustav Vasas motiv för att bygga vägen mellan Stegeborg och Vadstena för höghjuliga fordon.
Askeby gästgivaregård