Redan under medeltiden drevs spannmålsodlingen i form av tvåsäde som innebar att halva antalet tegar låg i träda. Dikningslagarna garanterade ett bestående jordbruk och frågor om dräneringar kom upp tid efter annan. Gustav Vasa förklarade t.ex 1559 på sitt tydliga sätt att fogdar som inte ordentligt kontrollerade dikningarna skulle drabbas av ”högsta ogunst och vrede”.
Kartor med ”överlägg” som visar landskapets förändringar från medeltid fram till idag. Erik Berggrens bearbetade karta kan ju berätta en hel dele.
Under krigstiderna från 1560-1720-talet blev jordbruket eftersatt, men under den intressanta och dynamiska frihetstiden började förändringarna. Engelsk ängsodling och holländskt jordbruk följdes upp av Vetenskapsakademien. En strävan var att lägga samman de många små åkrarna till större skiften. Lantmäteriets chef Jacob Fagott drev fram beslut om storskifte som innebar att bondens jord skulle koncentreras till stora, högst fyra skiften. 1802 kom så beslut enskifte, som innebar att gården jord skulle ligga i bara en åker. 1827 beslutades om laga skifte vars stadga gällde ända till 1928. Den hade karaktären av kompromiss – syftet var under hänsynstagande till olika faktorer skulle att bilda så stora gårdsenheter som möjligt. Laga skifte blev den vanligaste eftersom odlingslandskapet är mer oenhetligt i Sverige.
Förutsättningarna för jordbruket ändrades på genomgripande sätt. Bönderna ägde normalt inte sin gård på 1700-talet vilket givetvis höll tillbaka skiftesivern, och under samma tid blev frågorna om rätten att dika ut vattenområden, s.k. defensiv vattenrätt skild från offensiv vattenrätt, vattnet som resurs. Nu inleddes den stora fortfarande aktuella frågan om natur-och kulturlandskapets förändringar.
1.Storskiftena
Exempel på storskifte Lilla Greby
2.Enskiften
Exempel, så få att de inte behöver läggas ut
Enskifte storskifte laga skifte
Vårdsberg – 1 3
Bankekind 1 7 13
Askeby 1 5 6?
Örtomta 1 – –
Gistad 1 – 9
Törnevalla – – –
Rystad 1 15 19
Ö Skrukeby – 3 2
Lillkyrka 1 5 3
Östra Harg 1 3 1
Björsäter – – 1
Grebo – 5 8
Värna – 1 4
Östra Ryd – – –
Västra Husby – 4 12
Gårdeby – – 2
Drothem 3 7 21
Skönberga – – 1
Mogata 2 8 17
Skärkind – 3 18
Kimstad – 2 5
Borg – 6 7
1850-talets agrarrevolution
”Östgötabönderna är Nordens fransoser” (Funck på Bolltorp)
För spannmålsodlande östgötabönder i synnerhet rusthållarna var tidsperioden 1850- och fram till 1890-talet en av de ekonomiskt bästa perioderna någonsin. De europeiska länderna hade stor brist på spannmål, importerna från Ryssland och USA var starkt begränsade, p.g.a. interna konflikter, och häståkerierna i Europa ropade efter havre till sina många hästar. ”Havre ger pengar och det är pengar vi behöver”, hette det i Östergötland. Göta kanal var av stor betydelse för exporten av spannmål.
Det östgötska slättlandskapet, inte skogslandskap i samma utsträckning, ändrades på ett genomgripande sätt och levt kvar till de stora förändringarna efter 1960-talet. Resultatet blev Selma Lagerlöfs bild av Östergötland – här bodde bönder som herrskap.
Östergötland var föregångare vad gäller bankväsende, hypotek, försäkringar m.m som medförde att laga skiftena och utflyttning av gårdar kunde drivas med större kraft, odlingen bli effektivare genom tresäde. Landshövding De la Gardie beskriver förändringarna på följande sätt ”Vid utflyttningarna bemödade man sig om att bygga bostaden så rymlig och vacker som man hade råd till” Och kulturlandskapet runt Linköping hade blivit vackrare. ”genom trädplanteringar fick det ett behagligare utseende på sommaren och för hösttiden ett mindre ödsligt utseende.”
Den stora återstående vattenfrågan rätten till utdikningar återstod att lösa. Riksdagsmannen C A Larsson i Maspelösa underströk att fördröjningen av den kostade ”miljontals tunnor spannmål”. Och när den kunde förverkligas var de riktigt goda jordbrukskonjunkturerna borta.
Laga skiften
Utdikningar
Kung Karl XIV Johan mötte på 1810-talet ett agrart eftersatt Sverige, nu gällde att med ökad livsmedelsproduktion ”erövra Sverige åter”, inte att föra krig mot Ryssland. Förberedelser i olika myndigheter ledde fram till två riksdagsbeslut som skulle öppna för en ny tid. De var 1824 års beslut om dikningar, rivning av vattenverk, samordnat med 1827 års beslut om laga skifte. Men frågor om äganderätt, markanvändning, ekonomi och inte minst den föråldrade äganderättslagen från 1724 trasslade ordentligt till arbetet – både politiskt och administrativt – så den stora viktiga Dikningslagen som ligger till grund för senare beslut om Vatten- och Miljölagar antogs först 1879, och också laga skiftena drog ut på tiden. De kom ju inte på allvar igång förrän vid mitten av 1800-talet. Allt kom egentligen för sent. Spannmål hade tidvis under 1860-1880 varit den viktigaste svenska exportvaran, men in på 1880-talet kom de ekonomiska kriserna. ”Vi har förlorat inkomsterna av miljontals tunnor spannmål”, menade den kände östgötske riksdagsmannen C A Larsson i Maspelösa.
De mera genomgripande dikningsprojekten kom att inledas först kring sekelskiftet 1900, och den största svenska odlingsarealen fanns på 1930-talet men har minskats från 1970-talet.Dikningslagen kom att ligga till grund för 1918 års Vattenlag som senare 1989 ersattes av nu gällande Miljölag som är tydligare inriktad mot vård av naturmiljön
(Ev exempel på skapandet av odlingslandskapet – täckdiken).
Odlingslanskapet av idag
Utifrån 1870-talskartan
Landskapsbilden i historisk belysning, tre exempel, kartor,bilder,foton,teckningar m m
Strömsbro i samarbete med Ternström på Strömsbro
Ekenäs
Vadet
”Bättre vägvärd kan ej givas än en runsten” heter det i en uppländsk skrift. Under 1000-talet då riksenhet och kyrka byggdes upp krävdes samordnade kommunikationsleder, nya vägar och broar, byggena sågs som en ”Gud behaglig gärning”.
Vadet i Askeby levde säkert kvar i minnet hos oräkneligt många generationer resenärer. Särskilt vårar och höstar orsakade säkert det höga vattenflödet resenärerna stora bekymmer. Vadet var säkert en en känd plats bland resenärerna. . Det stora gravfältet uppe på åsen är från järnåldern. Askebyprästen Aschanius beskrev det i en s.k. rannsakning från slutet av 1600-talet tydliga och ”vackra” stensättningar, som troligen kom till användning vid brobygget på 1800-talet.
En hålväg korsar området, och nere vid bron stod runstenen eller brostenen som den också kallas. Texten är otydlig men tycks berätta om en dramatisk händelse, ” läto göra denna bro … läto resa denna sten efter Skärv sin gode frände” …
Ordet bro innebar vanligen ett stensatt vadställe eller kavelbro med tätt liggande stockar. Det finns många belägg för att vi här har huvudvägen in mot landskapet. Som vi vet finns en bild av Heliga Birgitta på Askebys nattvardskalk som påminner om Birgittas sista färd 1374.
På 1600-talet nedgraderades Askebyvägen till häradsväg och nu började ”vatteneländet” med att allt ytvatten från Stora Gebyområdet och väster därom rann förbi Vadet norrut mot Roxen. Socknen delades mer eller mindre i två hälfter. Problemen vid Vadet var en ständigt återkommande fråga i sockenstämman. Broar i trä och sten byggdes men raserades eller slammade igen i höst- och vårfloder. Prästen såg också problemen ur kyrkans perspektiv …och de farande lidit därstädes mycken olägenhet vid infallande vattenfloder höst och wår, men i synnerhet under islåssningar och aldra svårast för likprocesser at vandra öfver i då kalla watten”
Under 1800-talets första hälft blev brofrågan återigen aktuell, jordbruket förändrades, man måste ha modernare transportvägar och under krisåret 1846 kunde sockenstämman under påverkan från Hushållningssällskapet och med nödhjälpsarbete bygga den ännu bevarade stenbron. Den invigdes hösten 1846
De stora förändringarna kom i början av 1900-talet, ja man kan tala om ett omskapande av kulturlandskapet. Bölingstomta och Tedens utdikningsbolag torrlade inte bara Vadet utan också omfattande åkermarker i bygden. Askeby förlorade sitt enda tidvis lynniga vattendrag men vann bördiga åkermarker.
Med ökande transporter inte minst genom bilismen demolerades snart den gamla stenbron. På 1930-talet byggdes en anskrämlig träbro över den. Nästa stora förändring kom 1964 när järnvägen Linköping-Ringstorp lades och en helt ny väg byggdes, och att man efter en tid tog bort träbron och reparerade den gamla stenbron, så att man tydligare kan betrakta och ta intryck av platsen Vadet.