I bågen som utgjorde gränsen till nunnornas kor hänger en bild av den korsfäste Kristus. Bågen kallas triumfbåge och korsfästelsebilden är ett så kallat triumfkrucifix.
Triumfkrucifixet är kyrkans viktigaste konstverk och det är utfört av en mycket skicklig träsnidare förmodligen till återinvigningen av klostret 1444.
Cisterciensordens grundare motsatte sig all onödig utsmyckning av kyrkorummet som skulle präglas av enkelhet och ödmjukhet. Det enda undantaget var korsfästelseframställningar. De hade en särställning eftersom de manade till meditation över Jesu lidande och död. Kristus kropp är fastspikad på korset med tre spikar, en spik genom vardera handen och en genom de sammanförda fötterna. Kroppen har inga spår av gisselslag, men på bröstkorgen finns ett stort blodigt sår efter lansen som stacks upp i den högra sidan. Törnekronan har tryckts ner så hårt att blod rinner nerför huvud och hals. Huvudet har fallit åt sidan, munnen är halvöppen, ögonen är slutna.
Kristus lidande är tydligt men behärskat. Under den stilperiod vi kallar gotik brukade man avbilda Kristus som död, ofta med stark betoning på lidandet. Här har dock lidandet tonats ned, kroppen svävar nästan tyngdlöst. Det är en bild av ett upphöjt lidande.
På korset, som är från senare tid, sitter skylten med texten i.n.r.i. Det är en förkortning av de latinska orden I(esus) N(azarenus) R(ex) I(udaeorum) som betyder Jesus från Nasaret, judarnas konung. Krucifixet är mycket omsorgsfullt och realistiskt utfört bortsett från att tyngdlagen tycks ha upphört att gälla. Kristus kropp är skuren i valnötsträ, liksom spikarna och det korta, vita ländklädet med de gyllene fyrpassen. Törnekronan är skuren i samma stycke som huvudet. Bakom huvudet ses en blåmålad gloria med korsblommor och gyllene strålar. Krucifixet är ett anonymt arbete, troligen från Flandern, och det dateras till mitten av 1400-talet.
I boken Nytt ljus över Askeby kloster ingår ett kapitel av prof. Gerhard Lutz, i vilket han menar att Askebykrucifixet, ett verk av högsta internationella kvalitet, bör ha skapats i nära kontakt med framstående flamländska målare som till exempel Rogier van der Weyden.
Susanne Glöersen