Klostrens ägande inordnades så småningom i stora administrativa områden, s.k. rättardömen. Askeby indelades ägorna i sju förvaltningsområden. De var Greby, Svinstad, Sviestad, Styrstad, Värö, Magnehult och Nedhammar.
Näringslivets förutsättningar varierade mellan de cisterciensiska rättardömena. Jordbruket var givetvis den viktigaste försörjningen men det finns också andra näringar som direkt eller indirekt kunde påverka klostrens ekonomi.
Jordbruk
Klostrens standard bedöms oftast ur ett agrar-ekonomiskt perspektiv utifrån egendomsinnehavet. Och det är givetvis så att den produktionen var helt avgörande för livet i klostren. Det var ingen brist på jord så jordreformer kom sent i Sverige. Kyrkan, kronan och frälsesläkter ägde all jord under medeltiden, böndernas villkor och rättigheter garanterades i landskapslagarna. En mer exakt bild av Askeby-klostrets ägande är svår att redovisa. Vi har många namn på gårdar som klostret skall ha ägt och vi kan anta att abbedissornas sökte koncentrera godsinnehavet till förvaltningsområdena genom att byta eller köpa eller sälja gårdar. Andreas Lindblom har hittat 78 klostergårdar, ett blygsamt tal i jämförelse med Vadstema klosters omkring 700. Catharina Anderssons analyser av gåvobegreppet i avhandlingen Kloster och aristokrati är intressanta, för i det finns en vana att diskutera klosterägandet utifrån rättsbegreppen i 1789 års förordning. Gåvorna var under medeltiden inte en avslutad engångsföreteelse. De ordnade till att börja med ”relationer människor emellan men blev allteftersom av allt större religiös betydelse”. Att inte gåvor var villkorslösa har vi flera exempel på. Det räcker att peka på Bo Jonssons gåvor av ett antal gårdar med villkoret att kyrka och kloster skulle byggas i en av honom angiven stil. Och vi kan se samma förhållanden i den mycket handlingskraftiga abbedissan Margareta Haraldsdotter agerande 1416.
Handel
Östanstång var ett eget prosteri från 1350, och för i de östra områdena hade handel och sjöfart sedan århundraden på olika sätt varit av politisk och ekonomisk betydelse. Nu, på 1400-talet, låg här Söderköping, en av landets viktigaste handelsstäder, ett växande Norrköping, ett befäst Stegeborg m.m. Handeln var betydande. Någon exportstatistik finns inte, men 1474-76 anlände bara till Danzig några skepp från Söderköping med sammanlagt 124 hästar, 7 tunnor smör, skinn, kött och ”hudar i mängder” samt ”något osmundjärn”. Salt var förstås den stora importvaran, men också kläde och humle, lin m.m. Källmaterialet är ytterst magert, men handeln kan ha varit av viss betydelse för klostret, för vi har ett par uppgifter om att Askeby och Skänninge tog emot en pengar av Stegeborg, rimligtvis för att klostren fungerade som ett slags gästgiverier.
Fiske
Fisket var en annan stor näring. Askeby hade fiskerättigheter i bl.a. Norrköping för laxfiske i Motala ström och för braxenfiske i Bodasjön . Men inte bara det. Klostret låg i ett vattenområde och ända in på 1600-talet värderades och granskades fiskemöjligheterna i inre delar av Östergötland.
Kvarnar
Kvarnar med vattendrift anses ha kommit i ropet under de goda odlingsbetingelserna under 1200-talet men anses också vara en konsekvens av att träldomen avskaffats efter att storgodsen delats upp i byar och gårdar. Att kvarnarna sågs som en viktig innovation märks i handlingar om ägande och förvaltning. Vi kan inte tydligt bedöma kvarntyp och inte heller ange exakt hur många Askeby ägde, men vi kan uppskatta siffran till mellan fem och sju. De två kvarnarna i Norrköping, varav en Strömsholmen var säkert de värdefullaste.
Vägarna
Karakteristiskt för Östergötlands vägnät är gamla förhistoriska vägar i nord-sydlig och öst-västlig riktning. De anknyter på många platser till gravfält, väl synliga på flera vägavsnitt. Den öst-västliga vägen gick från Vikbolandet till Linköping och Skänninge. Den passerade således Askeby.
Vi intresserar oss främst för vägnätet från vikingatid och tidig medeltid som kom att bli av utomordentlig betydelse för Askeby. Den nya vägen blev en snabb, rak väg som inte tog hänsyn till bebyggelselägen utan byarna fick anknyta till den. Allt tyder på att besluten om den fattades på central nivå, styrt av centralmaktens och kyrkans behov av snabbare förbindelser.
Hur fort reste man? Det finns belägg för att budbärarna kunde ta sig fram snabbt. Ett exempel är biskop Hemming Gads ryttare. Biskopen befann sig i Söderköping den 29 januari 1519 och skriver att han kl. 21 fått information om sin ärkedjäknes död i Linköping kl. 13 samma dag. Budbäraren klarade således sträckan på mindre än åtta timmar. För transporter var givetvis tidsperspektiven helt andra.
Även om många kvinnor var ridkunniga drog de sig för att utan beskydd använda hålvägen. De, liksom många av de högre herrarna, reste helst vintertid i släde och sommartid på båt.
Den vanlige resenären fick ta sig fram så gott han kunde och fick lita till folkets gästfrihet. Viktigt var cisterciensklostret som skulle ta emot varje gäst som vore han Kristus själv. Kungen och hans följe hade rätt till gästning hos allmogen och kunde använda kungsgårdar och kloster, biskoparna hade gästningsrätt i prästboställen och kloster. För bönder och indirekt även för klostret var det värre med andra stormän som liksom i flockar for fram över vägarna.
SH