Livet i klostret avspeglade på många sätt viktiga aspekter i medeltidsmänniskans liv. För dåtidens människa var döden en allestädes närvarande realitet på ett sätt som vi idag kan ha svårt att föreställa oss. Digerdöden gjorde säkerligen sitt till att förstärka denna mentalitet, men även om man lyckades klara sig undan farsoter, var chansen inte speciellt stor att man skulle få uppleva sin 60-årsdag. Även om nunnor generellt bör ha haft högre medellivslängd än samtida kvinnor så var dödsfall givetvis ofta förekommande i klostret, såväl bland nunnorna själva och inte minst bland sjuka, gamla och vägfarande som tagit sin tillflykt dit.
I samband med dödsfall tillkallades en präst, och den döende fick möjlighet att bikta sig och få absolution (syndernas förlåtelse). Prästen hade också med sig helig olja för att kunna förrätta den ritual som i dagens katolska kyrka kommit att benäms ”sista smörjelsen”. Ursprungligen syftade den i första hand till att sjuka skulle tillfriskna därav termen ”oleum infirmorum” ( de sjukas smörjelse). När döden inträtt anordnades en likvaka under minst en natt.
Begravningen som ägde rum så snart som möjligt efter dödsfallet inleddes med en dödsmässa, requiem, som bland annat bestod av att prästen höll ett liktal. Därefter förrättade han de dödas avlösning, ”absolutio mortourum”. Det innebar att man bad för den döde som sedan bestänktes med vigvatten, välsignades och fick slutgiltig syndaförlåtelse. Därefter bars kroppen ut ur kyrkan för att jordfästas. I Askeby bars den döda nunnan ut genom dödens port, ”porta mortuorum”, som idag leder in i sakristian. Kistor användes inte, utan liket bars ut på bår och lades direkt i jorden.
Det förekom också att högättade människor med anknytning till kyrkan jordfästes inne i kyrkan, de finaste platserna var de som låg närmast altaret. Det finns flera exempel på begravda i kyrkan. År 1299 väljer stormannen Nils Sigridsson, som donerade en betydande penningsumma till klostret sin gravplats där. Han var stamfar till ätten Natt och Dag.
Men även personer av lägre social rang fick sin begravningsplats i kyrkan. Det gällde Håkan Jonsson i Gärstad som 1369 skänkt jord till klostret och ihågkommit abbedissan och flera nunnor med personliga gåvor. 1390 testamenterade Sigrid Johansdotter gården Nelhammar i Ukna och fick en begravningsplats i kyrkan. Ett knappt århundrade senare, 1477, skänkte Johan Bysse en gård i Rystad socken mot att hans hustru fick en gravplats där. Men var i kyrkan de senast nämnda begravdes vet vi inte, men säkerligen inte på de mer ”officiella” platserna.