På 1100-talet växte klosterrörelsen i Europa med väldig kraft. Nyckelbegrepp för cistercienserna kan sägas vara isolering från omvärlden, enkelhet, en centraliserad organisation samt enhetlighet i byggnadsskick och liturgi.
Askeby nunnekloster nämns första gången på 1160-talet i samband med en stor donation av kung Karl Sverkersson. Klostret byggdes i anslutning till en redan befintlig kyrka som uppförts som kungskyrka med början under 1100-talets mitt och var troligen färdigbyggd under 1200-talets förra hälft. Det anses ha varit ett cistercienskloster, men eftersom påven först 1212 godkände nunnekloster inom denna orden, bör klostret dessförinnan ha hört till benediktinorden. Nu var inte skillnaderna alltid så stora. Cisterciensorden hade i slutet av 1100-talet börjat som en reformrörelse inom benediktinorden och följde liksom den Sankt Benedikts klosterregel.
Kalkmålning i Risinge g:a kyrka, tidigt 1400 tal.
Klostret drabbades 1377 av en förödande brand som på sätt och vis kom att innebära en nystart. Klosterkyrkan restaurerades och förlängdes åt öster med ett kor i tegel för nunnorna. Valv slogs i kyrkans långhus och i det nya koret. Själva klostret byggdes om enligt 1400-talets byggnadsideal. Antalet nunnor ökade från tolv till tjugo. Klostret avvecklades definitivt med början år 1529. Tursamt nog har kyrkan bevarats, den är nu församlingskyrka, men av klosteranläggningen återstår ovan jord bara ett mindre parti av en grundmur av gråsten.
Kjell O. Lejon skildrar i boken, Askeby kloster – om klostertid och klosterliv, klostrets historia sedd i ett religionshistoriskt perspektiv.