Medan cisterciensmunkarna brukade bygga sina kloster i obebodda, ofta vattensjuka trakter, slog sig nunnorna ned på platser med en befintlig kyrka, nära en allfarväg och med tillgång till arbetskraft.
Klostret låg vid den uråldriga vägen från Söderköping in mot de centrala delarna av Östergötland. Någon kilometer österut fanns den viktiga vattenövergången Vadet som förklarar varför vägen fick sträckningen just förbi Askeby. Byn blev i själva verket ett litet centrum där vägar anknöt från olika håll, och här låg på 1100-talet en av kungens gårdar, vanligen kallad Borggården, och en kyrka. Askeby blev emellertid ”förlorarnas kloster”, såväl i kyrklig som i politisk mening. Det var ansatt av skador under klostertiden och förstördes slutgiltigt efter reformationen. Klostret kom nu att i hög grad anonymiseras, de släkter som givit det sitt stöd hade förlorat det politiska spelet, klostret raserades, teglet i skalmurarna kom till återanvändning, och klostergården omvandlades till en vändplats för hästtransporterna till det på 1770-talet i den medeltida församlingskyrkan inrättade spannmålsmagasinet. Vändplatsen utvidgades vartefter vilket ledde till att delar av den östra klostermuren revs. Nämnas bör emellertid att Askebys spannmålsmagasin av flera anledningar blev uppmärksammat och av stor nytta för socknen. Askeby var under några decenniers vårar och höstar en mötesplats för bönder från fyra härader – litet av en ny storhetstid för socknen.
