Olaus Magnus bild från skörd
Jordägandet gav förutsättningarna för odlingarnas inriktning. Landbönderna skulle bidra till försörjningen av städer, myndigheter och kronogårdar som tidvis hade att försörja ett stort antal besökare. Bankekinds och Hammarkinds härader låg i ett jordbruksområde med delvis olika odlingsförhållanden.
Skatterna var i princip lika för skatte- kyrko- och frälsehemman, åtminstone vid mitten av 1500-talet, men det är bara i statens skattelängder vi får helhetsbilden. Landskapshandlingarna från 1585 är mycket detaljerade och visar på mångfalden inom näringen. Pengar, råg, korn, ko, lamm, smör, fläsk, höns, ägg, hö, trästockar, ved, dagsverken, hästdagar var de vanligaste skatteobjekten.
Kreaturen främst
På 1570-talet hade gårdarna i genomsnitt 2-3 dragare – hästar eller oxar -, 2-3 kor, 2 ungdjur, 2-3 svin och 5 får. Smöret var länge efterfrågat ute i Europa och normalt producerades 2-3 lispund (20-25 kg)om året på en normalstor bondgård. Den var länge viktig inom exporten främst till Tyskland, men spannmålsproduktionen räckte inte utan här fick man lita till importen. Några exakta uppgifter om exporten finns inte, men vi vet att varor som exporterades från Kalmar kom från Linköpingstrakten, men Söderköping var den stora exportstaden. Ett år mot slutet av 1400-talet exporterades härifrån anmärkningsvärt många hästar samt smör, kött, talg, hudar ”i mängder”, och så osmundjärn. Också spannmål exporterades främst under århundradets första hälft. Salt i olika former samt kläde var de viktigaste importvarorna. Men hur många invånare fanns det 1571 ute i socknarna? Jo, i Askeby bara 122, i Örtomta 203, i Svinstad 271 och i Vårdsberg 244 och i Björsäter 230 invånare. Talen var högre i Söderköpingstrakten, i Mogata, Västra Husby och Drothem
Spannmål får inte missbrukas
Gustav Vasa utfärdade 1550 förbud om användande av spannmål vid framställningen av brännvin. Joen Klint, prästen som skrev mycket imponerande skrifter om kyrkan i tiden, vill visa att bestämmelser inte heller då följdes fullt ut.
Mönstergårdar
Många myndighetspersoner som biskop Hans Brask och givetvis kungar som Gustav Vasa och flera med dem sökte vägar för att öka produktionen av livsmedel. Det fanns ju tre vägar mot målet -förbättrade redskap som möjliggjorde bättre bearbetning av jorden, uppodling av ängar och regionala specialiseringar.
Vi kan läsa av de här strävandena i dokumenten.
För statsledningen var ökad livsmedelsproduktion, inte minst spannmål, mycket angelägen inte minst under 1500-talet med ökad inflyttning till städerna. Och den ökade faktiskt, ja, nådde tidvis till 1200-talsnivån. Staten tog sin del i utvecklingsarbetet genom att bilda kungsgårdar som visserligen i huvudsak var centra för försörjningen av resenärer i kunglig tjänst, men också odlingscentra. Avelsgårdarna hade som uppgift att förbättra husdjursskötseln, de Askeby närmast liggande fanns i Norsholm, Åtvidaberg och Linköping.
Enligt biskop Hans Brask skulle prästgårdarna vara förebilder. Och vi har inom det här aktuella området exempel på flera – inte minst pastor Hans i Vårdsbergs prästgård som 1571 hade inte mindre än 17 nötkreatur, 16 får och 20 svin, således fyra till fem gånger fler djur än på en vanlig kronogård.
Järnbrukens framgångar blev av stor betydelse för jordbrukets redskap, järnharvar, järnvältar började användas vid mitten av århundradet, lien fick sitt genombrott några decennier senare. Plogen ses vanligen som det stora genombrottet och diskussionen om plog kontra årder är märklig, man kan t.o.m. tala om en ”plogideologi” för plog sågs som det progressiva redskapet, årder var det gamla feodala.
Och redan 1520 visar biskop Brasks biskopsvisitationer att plog redan användes på vissa prästgårdar och blev allt vanligare redskap, också på kungsgårdar tiden framöver. För att markera den nya tiden avbildades 1571 en plog på häradssigillet. Men vad hände? Jo, några årtionden senare ersattes den med årder!
Åkerbos olika häradssigill
Åkerbos olika häradssigill illustrerar den agrartekniska utvecklingen
Det anses att plogen vartefter fick minskad användning vilket kan anses visa att den tekniska utvecklingen stannade av eller t.o.m. gick bakåt. Men förklaringen ligger i odlingstekniken. För uppodling av nya marker som ängar och låglänta betesmarker var plogen nödvändig då man sökte slippa handgrävningar. Men i uppodlade och dikade åkrar, framförallt i tvåsädesbruket var årderbruk mest rationellt. Det räcker att nämna att man inom modernt jordbruk på 2 000-talet söker bearbeta jordarna med modern årderteknik som leder till en lägre grad av uttorkning av jorden och är allmänt sett billigare.
Rika bönder?
Koppar, med obligatorisk skatt, tenn och mässing användes vid bryggningar och var husgeråd. Som vi ser visar sammanställningen på sambandet mellan ägandet av koppar och silver, en bild som blir än tydligare när vi studerar enskilda bönder. Silver fungerade som betalningsmedel och sparades i samlingar av skedar. Riksföreståndaren Sten Sture som 1517 ville köpa oxar fick t.ex. veta att det gällde att betala i silverskedar. Silver hade nu blivit den verkliga statussymbolen. En tysk resenär som 1586 rest genom Sverige berättar om ”silvermanin”. En bondefamilj utanför Nyköping bjöd på soppa och då lades fram en tung silversked. ”Jag måste berätta att det i Sverige är en vanlig sed, att om man kommer till en fattig bonde, har han dock silverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han också inte har någon bädd i huset.”
Frågan är hur vi skall tolka uppgifterna i vår undersökning. Allmänt ansågs att silvret var vanligare i länen norrut, men vi kan anta att också i Bankekinds och Hammarkinds härader var silvret vanligare än vad skattetabellerna tycks antyda för silvermängder under 10 lod (160,3 g) var fri från beskattning. Askeby låg ändå lägst av alla socknar för här fanns bara en landbonde i Seländer, en Svennebybonde, som hade 10 lod. Varför denna fattigdom i en socken som ett antal decennier tidigare haft en och annan penningstark landbo? Till den frågan skall vi återkomma.
Diagrammen ger en tydlig bild av att landborna i Vårdsberg, Svinstad och Örtomta inte var så ”silvertäta” som Hammarkindsbönderna, dels genom att antalet silverägare med 10 lod och däröver var lägre – bara 20-30 procent av bönderna men avsevärt högre i Hammarkinds socknar främst nära Söderköping liksom silvermängden. I Mogata tex skattade mellan 60-70 procent av brukarna för silver, sockenskatten var 51,5 lod, Gårdeby 7 lod, i Vårdsberg 10 lod och i Askeby inget lod
Sven Hellström