Fysikern och författaren Peter Nilsson visar att den medeltida världsbild som gällde i klostren är ett tankebygge som fått stor betydelse. De lärde visste alltsedan antikens dagar att jorden var ett klot, men kyrkan tolkade världsbilden utifrån Bibeln.
Här berättas om tre världsdelar, Asien, Europa och Libyen (Afrika). Noa hade tre söner, Jafet fick Europa, Sem Asien och Ham Libyen. Jorden bestod mest av land, den var rund och platt med Jerusalem i centrum och med hav i ytterkanterna. Väderstrecken hade stor mytologisk betydelse, norr t.ex. pekade mot kalla, hedniska marker. I öster låg det jordiska paradiset på ett slags utopisk, muromgärdad gudomlig plats som inte hade översvämmats av syndafloden. Där rann de stora världsfloderna Ganges, Nilen, Eufrat och Tigris upp vilket symboliserades av de fyra gångarna på klostergården.
Nilsson menar att det skapades ett mycket intressant sammanhängande system av tankar som blivit av stor betydelse inom europeisk filosofi och kultur. Världsbilden åskådliggjorde inte bara ett rum utan illustrerade också en moralisk ordning. Innerst i universum fanns helvetet. Människan levde på ett tunt skal mellan himmel och helvete.
Hon rymde tillvarons motsatser inom sig, hon var både materia och ande, hon bar både syndfullhet och himlalängtan. Kring jorden fanns ett antal kristallsfärer som bar upp planeterna, solen och månen. Det fanns sju himlakroppar som rörde sig hitom stjärnorna. Talen tre, fyra, sju och tolv var viktiga. Gud var treenig och det fanns tre världsdelar, det fanns fyra evangelier och fyra årstider, sju stjärnor i Karlavagnen, sju sakrament, sju kardinaldygder, sju böner Fader Vår, Kristi lidande hade sju stadier och det vanns sju saligheter. Året hade tolv månader vilket motsvaras av tolv apostlar. Men frågan om var Gud fanns var obesvarad och kom att diskuteras i sekler.