Begreppet gregoriansk sång nämns första gången på 800-talet. Den syftade inte till artistiskt värde utan skulle enbart tjäna liturgin vid mässa och tidegärd. Det var texterna som skulle lyftas fram, inte själva musiken. Väl sjungen ansågs texten framträda bättre i sång än i tal. Alla sånger sjöngs på latin.
Gregoriansk sång är som namnet antyder en musikstil som enbart bygger på sång. Det är en sorts körsång som utövades av kristna munkar under medeltiden. Den hade utvecklats på 500-talet men hade sitt ursprung i den judiska gudstjänsten.
Det var påven Gregorius I som ville att alla kloster skulle ha en standardrepertoar med sånger. Han lät samla ett stort antal sångare och inrätta en körskola, Schola Cantorum i Rom, där munkar fick övning i att sjunga och lät fastställa en ordning, en liturgi, för hur gudstjänsten skulle genomföras. Vid hans död 604 hade den gregorianska sången gjorts känd via vandrande munkar runt om i Europa, till Sverige kom den förmodligen med munkar från England. På 500-talet kunde man inte nedteckna melodier utan det vara bara genom att lyssna man kunde föra melodierna vidare.
En av bilderna ovan visar hur den Helige Ande i form av en duva sjunger i Gregorius öra och hur han vidarebefordrar detta till en skrivare.
Omkring år 1000 förekommer en enkel notation s. k. neumer, en slags förenklad notskrift som visar om melodin går upp eller ned. Man gjorde skriften på stora ark så att flera kunde sjunga samtidigt. Så småningom utvecklas notationen till att omfatta också tidsvärden på noter, fyra notlinjer samt hela och halva tonsteg. Melodierna skrevs i s. k. kyrkotonarter, åtta till antalet, vilka skiljs åt genom halvtonernas placering i skalan. Dur och moll var okända begrepp för denna musik.
Sångsättet kännetecknas av att man sjunger enstämmigt. Under senare delen av medeltiden förekom emellertid också enklare stämsång. Rytmen var fri och skulle anpassas till texten som hämtades från Psaltaren med korta refränger Alleluja, Amen, Gloria Patri, mellan verserna.
Sången sjöngs utan instrument och var en mycket viktig del inom liturgin. Ursprungligen var det en växelsång (introitus) mellan en försångare och en sånggrupp, men även växelsång mellan två skolade grupper förekom, (antifonal sång). I de cisterciensiska klostren var sångerna de viktigaste inslagen i tidegärden, de åtta dagliga bönestunderna.
Inom katolska kyrkan framförs de gregorianska sångerna ännu idag i sin ursprungliga form i kyrkor och kloster. I svenska kloster har man ofta översatt texterna till svenska, men man följer ännu den gamla notationen. Inom den protestantiska kyrkan används också sångerna i mässan dels i ursprunglig dels i omarbetad form. De benämns då gammalkyrkliga och sjungs på svenska.
Visualiseringsprogrammet skildrar miljön under hösten. Inger Rislund, Bodil Söderberg, Bodil Hedman och Viveka Hedman sjunger i Askeby klosterkyrka den gregorianska sången Die 29. Septembris In Dedicatione S Michaelis Archangeli. Antifonens text och melodi är hämtad ur Antiphonarium Cisterciense. Det har tillhört det polska cisterciensklostret i Pelplin och ingår numera i Linköpings Stiftsbiblioteks samlingar.
Lyssna nedan på sången till tidebönen Ters på Den helige Mikaels dag. Då sjunges den tidebönens antifon och psalmen 119 vers 33-41 ur Psaltaren!
Ulf Söderberg