Under klostertiden stod dopfunten strax innanför porten till församlingens kyrka i kyrkobyggnadens västra del. Dopfunten var bland det första de medeltida församlingsborna mötte när de steg in i kyrkorummet. Numera är Askebys dopfunt placerad framme i koret.
Dopet var den första kristna handling en människa var med om. Det var genom dopet som barnet upptogs i den kristna församlingen. Dopfunten stod därför nära porten för att påminna om detta varje gång man passerade den. En annan, mer vidskeplig föreställning var att man betraktade det odöpta barnet som hedniskt och därmed påverkat av onda makter. Sådana fick inte släppas längre in i det heliga kyrkorummet än nödvändigt.
Dopet var och är en helig handling, ett sakrament. Därför är dopfunten ett av en kyrkas allra viktigaste inventarier. Under missionstiden döptes de första kristna genom att de sänktes ned i en källa, en sjö eller en tunna. När sedan alla vuxna blivit kristnade övergick man till att döpa barn. Även barnet sänktes i vatten, men dopkärlet behövde inte längre vara så stort. Det medförde att en omfattande tillverkning av dopfuntar inleddes under 1100-talet. I Östergötland är ett sjuttiotal medeltida funtar kända. Funtarna är konstnärligt utförda och de höggs vanligtvis i kalk- eller sandsten, men granit och marmor användes också. Oftast fick de formen av en stor nattvardskalk med fot, skaft och cuppa.
Den stora cuppan fylldes några gånger om året med vatten som invigdes med böner. Inför dopet värmdes dopvattnet genom att heta stenar lades ned i cuppan. Mellan dopceremonierna skyddades det invigda vattnet med ett täckande lock.
Ett nyfött barn skulle så snart som möjligt räddas undan mörkrets makter genom dopet, som inte bara bestod av nedsänkning. Under dopakten lästes också besvärjelser för att djävulen skulle lämna barnet i fred. Barnet fick smaka några saltkorn som symboliserade visheten, och det smordes med väldoftande olja, krisma, som påminnelse om Kristus, ”den Smorde”. Under senmedeltiden blev det vanligare att endast barnets huvud begöts med vatten, varvid mången gammal funt ställdes undan och ersattes med en som var försedd med en mindre cuppa.
Askebyfunten är från mitten av 1200-talet. Den kan ha importerats som halvfabrikat i grå kalksten från Gotland varefter den huggits färdigt av en östgötsk stenmästare. Dopfuntar som är äldre än denna har i regel ett uttömningshål i cuppans botten genom vilket dopvattnet kunde rinna ut genom golvet inom kyrkans vigda murar. Ett sådant hål finns inte Askebyfunten. Man kan anta att dopvattnet här istället hälldes i en inre kopparbehållare av samma form och storlek som cuppan. När det var dags att förnya dopvattnet lyftes behållaren ur och tömdes. Det skedde antingen på kyrkogården eller i ett uttömningshål i någon av kyrkans väggar, en så kallad piscina.
Dopfunten är formad som en fyrklöver, en så kallad fyrpassform. Både cuppan och skaftet som cuppan vilar på, pryds av fyra manshuvuden med olika utseende. Några huvuden är skadade, men på ett av dem kan man se hur fint stenhuggaren har format mannens hår och skägg. Sådana huvuden förekommer på flera medeltida dopfuntar. De kan antingen symbolisera de fyra floder som från Paradiset strömmar ut i jordens fyra väderstreck, eller de fyra evangelisterna som sprider det kristna budskapet ut till världens alla hörn.
Funten har troligen varit bemålad, men av det syns inga spår. 1693 ersattes dopfunten av en mindre funt av mässing. Den stora stenfunten kasserades då och blev utsatt för omild behandling. I samband med kyrkans restaurering 1877 berättas om den gamla stenfunten att den : ”… har visserligen blivit framdragen ur sitt mörka gömsle bland annat skräp, men är söndertagen i flera delar och utvräkt utanför ringmuren.” Vid 1951 års restaurering placerades den medeltida dopfunten på sin nuvarande plats framme i koret och är åter i bruk, nu försedd ett mindre dopfat.
SG